Den gyllene regeln – om relationen med våra barn
loving family ♦ 8 december, 2012 ♦ Lämna en kommentar
Vad vi ger och vad vi får
Jag kan undra från vilken himmel dessa små änglar klivit ner för att berika mitt liv. När de plötsligt står där och borstar mitt hår, kryper intill och klappar mig på kinden eller skrattar så magarna hoppar för att det finns ballonger i världen. Det är som om Lycka-på-riktigt inte kan ha funnits förut.
Jag kan undra vad jag gjort för att förtjäna detta, när sömnbristen sliter och drar mitt sinne sönder och samman, när snor belägrar varje hörna av huset och barnen tackar för maten genom att slänga den på golvet. För det händer. Inte ofta, men ändå.
Jag tror att jag får igen vad jag ger. Kanske inte så mycket i fallet snor som mer generellt. Är jag stressad eller irritabel blir barnen det med. De hanterar konflikter och stress som de upplever mig göra det. De blir inte bättre på att städa eller organisera sig än vad jag är. Vad jag känner uppfattar de och påverkas av. Vad jag visar och gör tar de efter. De blir min spegel, på ont och gott.
Som väl är, ser jag ofta vänlighet och generositet hos barnen. Inte för att jag ber dem, utan för att de själva vill. Min son uttrycker det till och med själv ibland: Jag vill ju ge tillbaka till er när ni ger så mycket till mig.
Vilken relation vill vi ha med våra barn?
Petra Krantz-Lindgren på en annan beteendevetarblogg tar upp frågan: Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta? Det är så fint skrivet, och kanske en aning idealiserat. En bit ifrån min yngste sons temperament, ålder och energinivå. Och ändå så sant. Visst vill vi bygga goda relationer inom familjen, skapa en atmosfär där alla vill bidra efter sin förmåga, där vi hjälps åt.
Nej, något facit finns inte, livet kan ta oss fram längs krokiga stigar ibland – men ett kan man hålla i minnet: Den Gyllene Regeln: Behandla andra så som du själv vill bli behandlad (formulerat på olika sätt i olika religioner). Med våra barn är detta extra tydligt. Det är inte vad vi tänker eller säger, utan vad vi faktiskt gör och i handling visar, som räknas. Vi måste sträva efter att bemöta våra barn som vi vill att de ska bemöta oss. Kärlek förökar sig, bubblar över och sprider sig vidare. Ilska gör tyvärr det också.
Så som jag vill bli behandlad
Jag tror benhårt på att vi vuxna måste stå för Ett Gott Exempel. Att vi inte lyckas jämt, det är en annan sak. Vi måste i alla fall försöka, så gott vi kan, att vara så goda, sansade och kloka människor som vi någonsin kan. När vi inte orkar vara kloka mer får vi byta av varandra, ta en paus i viss avskildhet, och komma igen med nya krafter. Det vinner både relationen till barnen och partnern på i längden.
Jag tror på att visa barnen vänlighet och respekt, så de lär sig att visa det tillbaka. De härmar ju. De lär sig vad vi GÖR, inte vad vi säger. Vi måste vara de som, genom vårt eget sätt att vara, visar barnen vägen till Kärlek. Men också mot gott uppförande, mot samarbete och konstruktiv konflikthantering. Om de inte ser det hos oss, vad ska de då ta efter?
Det finns många sätt att visa barnen att de är värdefulla, deras tankar viktiga. Att deras åsikt räknas och att vi står på deras sida (även om de gjort fel, så får vi stötta dem i processen att ställa allt tillrätta igen). Framförallt genom att prioritera dem. Ge dem av vår tid, ägna dem vårt intresse. Lyssna, se, visa uppskattning och förståelse. Så lär vi känna barnen, vet vad de blir glada eller bekymrade för. Då kan vi stötta bättre. Vi kan avsäga oss alla aktiviteter för en vilohelg om barnet verkar trött. Vi kan också visa uppskattning genom att laga mat som de gillar, ordna en aktivitet eller utflykt som de önskat sig.
Detta är så viktigt, att visa barnen vår välvilja: att vi är med dem. Att vi vill deras bästa. Att vi bryr oss om vad de tycker och tänker. För så vill jag själv bli behandlad. Och visst får vi igen det!
Att bjuda till som förälder
Vi ska vara så generösa vi kan med vår tid och vår kärlek. Ja, vi kan gott uppoffra oss en del för våra barns skull. Är det inte halva meningen med att vara förälder? Att dela med oss av vår tid, vårt hem, våra liv. Att bjuda in barnen att ta del av det vi har, det vi kan. Delta i det vi vill göra. Visa dem vår värld.
Att samtidigt ge dem plats att sträcka ut sina vingar och så småningom flyga dit de själva vill. Förhoppningsvis bär deras resa hemåt igen, emellanåt. Jag hoppas få umgås med mina barn även som vuxna.
Detta med att vilja vara generös, kan förstås tolkas som att jag tycker att man ska skämma bort barnen. Ge dem allt de pekar på. Servera dem allting. Curla. Att man kan frånsäga sig ledarskap eller uppfostringsansvar. Att man låter barnen härja fritt och kommer att sluta som en dörrmatta framför deras fötter. Visst, så kan det säkert bli, om man nu låter det ske. Men det är inte vad jag menar.
Jag menar att det kräver tid och engagemang att utbilda och fostra, att lyssna och bry sig om. Barn behöver närhet, skydd och omsorg. De behöver bli sedda, lyssnade på. De behöver kontakt och lyhört samspel. De behöver vår visade kärlek och uppskattning.
Vi påverkar barnens självbild, deras kognitiva, verbala och sociala förmågor, ja, t o m deras IQ, med vår omsorg. Barn som får sina behov tillgodosedda i trygg, kärleksfull miljö – de utvecklas och mår bra, på alla plan. Därför kan vi gott anstränga oss lite extra, för barnens skull. Vi kan tänka på vårt tonfall, våra ordval. Vi kan visa vår uppskattning för vad barnen gör och berättar, för tappra försök och för kontaktsökande. Om vi gör det gemensamma livet så mysigt och trevligt som möjligt, så blir det bättre för oss alla. Barn som föräldrar.
Jag menar att vi om vi bjuder in våra barn att delta i vårt liv, så får de inblick i hur det går till. Vad som måste göras. Alldagliga viktigheter. De får en chans att hjälpa till. Känna glädjen i att delta. Att vara viktig. Att lära sig nytt. Att bli duktigare och klara svårare saker efterhand.
Jag menar att vi inte kan skämma bort barn med kärlek, närhet och uppmärksamhet.
Vi KAN skämma bort dem, när de blir lite större (från 2 års ålder), om vi låter dem bestämma saker de inte borde bestämma över. Ger dem större ansvar än de är mogna för, att fatta beslut de inte kan överblicka följderna av. Om vi fostrar dem i den falska tron att de kan få som de vill i alla lägen. Om vi genom att ge vika för varje konflikt lär dem att man får som man vill, bara man ställer till nog med besvär. DÅ har vi misslyckats kapitalt.
Då har vi lämnat över beslutsrätt och ansvar på dem, vilket är orättvist. Barn har inte kunskapen att förutse följderna av olika val. Det är vi som ska veta vilka möjligheter som finns, och ge barnet chans att välja mellan, t ex 2 lika goda alternativ. Vi ska stå vid rodret, vi får stå för de beslut vi fattar och de konsekvenser de för med sig.
Däremot kan vi förklara för barnen vad vi ser för möjligheter och hur vi tänker i olika beslut, vi kan lyssna på våra barns vilja och gå dem tillmötes när det går. Så ger vi barnen en ärlig chans att fatta goda, välövervägda beslut själv, när det behövs.
Gränslöshet är inte ett alternativ. Det handlar om respekt. Inte rädsla, inte disciplinära åtgärder eller blind lydnad utan om att lära sig tolka och förstå dels individuella signaler och dels vanliga regler. I ett tryggt samspel kan barnet fråga, i handling eller med ord, vad som gäller. Det kan få goda råd i vänlig ton, tålmodig vägledning eller i mer allvarliga samtal fundera på vad det själv skulle tycka om någon gjorde så mot det.
Barnet behöver förstå och respektera att andra människor har såväl egna viljor som känslor och behov. Det måste lära sig acceptera ett ”Nej”. Det måste själv få uttrycka sin vilja, och bli respekterad för den (även om man inte kan få som man vill, har man rätt att bli lyssnad på).
Det måste lära sig att vänta på sin tur; att fråga om lov; att följa gemensamma regler; att man förlorar i spel och lek ibland.
Vi måste i all vår välmening också vara ärliga mot oss själva, i någon mån visa oss själva den respekten: När vi inte kan, vill eller orkar något, så får vi säga det till barnet. Vi kan säga det vänligt och respektfullt, och visa vår goda vilja genom att komma igen senare. ”Jag är lite trött. Jag skulle vilja sitta här och läsa en stund nu, men jag leker gärna med dig lite senare.”
Det är okey att sätta personliga gränser. Det är okey att säga Nej. Det är bra om barnet förstår det, inte känner sig hotat eller ängsligt att bli bortstött bara för att det får ett ”nej” ibland. Vi kan kramas och tröstas om de blir förtvivlade. Visa att det inte är farligt. Och ändå stå fast vid vårt beslut.
Vi vill förstås visa barnen samma respekt, för deras Nej. Det är svårt ibland, när det gäller Måsten som luskamningar, medicineringar och grundläggande hygien. Vi får hitta sätt att förklara oss på, i de fall vi måste göra något mot barnets vilja. Hitta överenskommelser om möjligt. Göra pinan kort. Visa tydligt att vi är klara, när vi är det.
Kärleken och omtanken tar oss en bra bit på vägen, men inte hela vägen. Ibland vill man olika. Barnen kan mycket kraftfullt vilja olika. Ibland gör de fel. Ibland brister ork, tålamod, förståelse – hur ofta har vi inte grälat över missförstånd? Och hur ska man egentligen göra, om man vill ”göra rätt”?
Som vuxen har man en ledarroll.
En ledare är en som har koll, som känns pålitlig och som andra låter sig påverkas av. Det känns betryggande för barnen om vi visar att vi vet vad vi gör och vart vi är på väg.
Som föräldrar (eller för all del pedagoger) är vi de som vet hur saker ska vara. Vi är de som leder genom exempel. Som barnen försöker härma. Ju tydligare vi är, desto lättare gör vi det för barnen.
Det hjälper att planera våra dagar, så att de känns meningsfulla och väl organiserade. Det kräver nödvändiga felmarginaler, vilostunder och måltider. En planerad aktivitet om dagen är mer än nog för små barn. Vanligt hushållsarbete skall heller inte underskattas. Det är viktigt.
Det hjälper att förbereda barnen inför utflykter eller läkarbesök så att de vet vart vi ska, vad som kommer att hända där och vad vi ska göra. Vi kan träna. Vi kan prata om det hela, kanske t o m leka rollekar, efteråt så att barnet kan bearbeta intressanta erfarenheter.
Det är bra att vara väl förberedd för alla möjliga situationer, med extra snacks, ombyten och ficklampor (?) i handbagaget.
Vi måste inte veta allting, eller spela sakkunniga när vi inte är det. Det räcker gott att veta vart vi kan vända oss för att ta reda på något. Det är okey att googla för att hitta svar på barnens frågor. Det är okey att säga: ”Jag vet faktiskt inte, men det var en intressant fråga. Ska vi slå upp det i uppslagsboken?”
Vi är som vuxna de som barnet ska kunna vända sig till och be om råd eller fråga om lov. Vi får ta ansvar för att styra upp och förklara saker och ting.
Vi måste, i en konfliktsituation, avgöra vad som i stunden är viktigast. Ofta kan vi göra det i dialog med barnet. Besvara frågan ”varför?” Lyssna på deras vilja och överväga om det går att gå den till mötes. Kanske på villkor att…?
Man kan bromsa, styra, leda vänligt men bestämt. Man kan lyssna på deras önskemål och bestämma sig för att gå på det hållet istället en bit: Kan de få som de vill, så får de gärna det.
Säg hellre och oftare Ja än Nej.
Det blir så mycket roligare att be om lov när det finns god chans att få ett Ja. Det blir mindre lurande och smygande. Du kan styra i ditt Ja, lägga till villkor som får det att fungera för er båda – ”Javisst, åk du en gång till, så går vi sedan” eller ”Ja, du kan få spela datorspel i 10 minuter. Jag ställer klockan, så du vet – när det piper är det dags att sluta.” Jag kallar det att styra medströms.
Förståelse och flexibilitet
Vi kan vilja väl med bibehållen självrespekt. Vi kan vara lyhörda och tillmötesgående inom ramen för våra grundläggande värderingar och familjens gemensamma mål. Det är en fråga om kommunikation, om förhandling och vilka prioriteringar som i stunden får anses väga tyngst. Grundläggande behov av sömn, mat eller säkerhet går alltid före önskemål.
Att vilja barnens väl innebär att vi vill deras långsiktigt bästa. Det är t ex viktigt att sköta sina tänder, sin kost och sin utbildning. Det är också viktigt att lära barnen uppföra sig ordentligt: att respektera andra människor och deras tillhörigheter, använda grundläggande artighetsfraser (hälsa, tacka, be om ursäkt) – men att förstå att det tar tid, och att omständigheterna påverkar. En 5-åring förstår och klarar betydligt mer än en 3-åring. Ett trött barn förstår och klarar inte mycket alls. En ny miljö kan förvirra. Vissa ord eller förklaringar är svåra att förstå. Är vi lyhörda och respektfulla hittar vi ofta vägar till samförstånd, en mittpunkt som är acceptabel för både barn och vuxen.
– Men inte alltid finns tid att diskutera, inte alltid finns det förhandlingsutrymme. Vissa saker måste vi och andra saker får man bara inte.
Barnen visar oss snabbt när vi brister någonstans. När vi behöver skrika på uppmärksamhet är det dags att gå tillbaka till oss själva: när satt vi senast och lyssnade uppmärksamt på dem? Barnet reagerar på mitt eget uppförande, min stress eller oro. De är förstås mer än speglar, våra barn. De har upplevelser med sig från andra relationer än just vår – men de är speglar OCKSÅ. Orsak till ständig självgranskning och krav på utveckling. För våra relationer. För barnets utveckling. Att ta ansvar för sitt föräldraskap är att ta ansvar för sig själv i första hand.
Dela detta:
Social träning för barn
loving family ♦ 4 december, 2012 ♦ Lämna en kommentar
Barn behöver social träning.
Det är väldigt logiskt egentligen. Visst föds barn med en uppmärksamhet och förmåga att härma. Med ett bra samspel i relationen med vårdhavaren (Anknytning) utvecklas förmågan att tolka signaler, förstå känslouttryck och språk, uttrycka sina behov. Allt som kan bygga grunden för empatisk förståelse och social förmåga. Samtidigt tar det lång tid att utveckla. Vi börjar vår resa inom oss själva, egocentrerade och fokuserade på Jag, Mig, Mitt. Därifrån kan vi lära oss förstå att andra människor också känner si eller så. Ändå ser vi naturligt till oss själva främst, och utgår ifrån vår egen tolkning av saker och ting långt upp i tonåren – och i många fall hela livet.
Vad är social förmåga?
Social förmåga handlar om vårt sätt att umgås med andra. Vår förmåga att knyta kontakter, bygga vänskap och samarbeta. Man har sett att god social kompetens hjälper barn att må bättre i skolan och det framtida arbetslivet.
Några återkommande huvudteman som ringar in social kompetens (i artiklarna jag läst) har varit förmågan att:
1) Kommunicera: Att använda vårt språk för att uttrycka våra känslor och önskemål. Att lyssna på vad andra säger. Ögonkontakt är en del av detta, det skapar kontakt och visar att vi är med.
2) Samarbeta: Delta, följa regler, utöva självkontroll. Hjälpas åt, dela med sig, vänta på sin tur.
3) Visa grundläggande artighet: Att säga Hej, Hejdå, Tack, Varsågod, Ursäkta sig (när man stör). Att le och skapa vänlig kontakt.
4) Grundläggande empati: Omtanke, vänlighet och respekt. Visa intresse för andra, bry sig om hur andra mår. Notera andras reaktioner på vad man sjäv gör och säger. Ge beröm och uppmuntran.
5) Förhandla: Kunna uttrycka sin åsikt, diskutera, kompromissa, komma överens.
Det allra bästa sättet att nå resultat är att vara en god förebild. Att genom sitt eget beteende vägleda barnet. Visa barnet omtanke och respekt så lär det sig att visa detsamma. Vi låter barnet uttrycka sina känslor och åsikter, och uttrycker själva våra (inom rimlighetens, respektens och självkontrollens gränser), så lär de sig förstå, acceptera men också uttrycka känslorna.
Alla barn behöver träna på socialt samspel. Lek tillsammans med en nära vuxen är ett av de viktigaste redskapen för att fånga upp, förklara och utveckla en specifik förmåga i taget. Det krävs träning, påminnelser och en del experimenterande kring detta.
Barnen behöver coaching genom processen. Positiv förstärkning. Regler som hjälper dem veta vad som är rätt och riktigt, i olika situationer, gör det enklare för alla.
I föräldrarnas frånvaro litar vi till förskolepersonalen att stå för allt detta: visa barnen vänlighet, omtanke, respekt. Lyssna på dem, förklara saker för dem, visa dem tillrätta. Sätta upp rimliga regler och se till att de följs.
Här finns en sida på engelska med en del generella tips för just detta: lära barnen sociala förmågor och främja den emotionella utvecklingen hos barnen.
Här finns en rådgivares tips, mer utförliga tips och beskrivning av tekniker för social fostran.
För barn med särskilda behov,t ex inom autismspektrat, är detta extra viktigt: Teaching social skills. För barn med vissa diagnoser kan det handla mindre om att utveckla förståelse eller empati, som att strukturera tillvaron med tydliga regler och steg-för-steg träning i hur man gör olika saker.
Social kompetens handlar mycket om att ge barnen förutsättningar för att själva bli positivt bemötta. Beter man sig vänligt och respektfullt så bemöts man ofta med samma vänlighet. Det ger en positiv självbild. Man kan få mycket stöd från och glädje av goda kamratrelationer. Samtidigt är inte alla kamratrelationer goda eller positivt utvecklande. I många fall kan kamraternas negativa reaktioner och påverkan ge dålig självkänsla och hämma utvecklingen.
Det är därför det behövs så många vuxna i förskolan och skolan, för att stötta och bidra till en positiv utveckling hos barnen, i gruppen. Det handlar alltid om att skapa en bärande individuell relation och ett tydligt ledarskap först, för att kunna påverka gruppen och gruppdynamiken positivt.
Lära att leka
Leken tränar barnens sociala kompetens, sägs det. Det kan vara alldeles sant, men det beror kanske på vad vi menar med social kompetens. Leken kan faktiskt urarta och ha destruktiv effekt. Det beror på vad barnen leker och hur de leker. Vilka regler som appliceras och vem som bestämmer dem.
Demokratiska värderingar – som förskolans och skolans värdegrund bygger på – är något vi lär oss, eller inte. Som vuxna kan och bör vi visa barnen vägen, hjälpa dem tillrätta. Först när vi visat hur vi vill ha det, är det dags att stötta och uppmuntra alla positiva tilltag, och bromsa de destruktiva. Livet kan bli lite mer begripligt för de små liven då.
Jag pratar här om organiserad lek: lek med en uppgift, med regler. Lek som en vuxen både kan initiera, leda och delta i, ta ansvar för helt enkelt. Det behövs vuxna som agerar domare och medlare, som visar och förklarar hur det ska gå till, innan barnen fått en uppfattning om vad som är okey. Sådan lek kan inspirera barnen till egna lekar senare, men framförallt ger det dem en idé om HUR DET SKA GÅ TILL – först!
Detta är något jag ofta saknar inom barnomsorgen jag varit i kontakt med. Man använder sig hellre av konceptet ”fri lek”. Blott alltför ofta en ursäkt för vuxna att dricka kaffe medan barnen mobbar varandra. Jodå, man går dit när man hör någon skrika. Barnen blir tillsagda att inte skrika då, men varför de skrek från början, t ex för att någon retades, knuffades eller förstörde för dem, blir sällan utrett. Iallafall inte förrän de lärt sig uttrycka sig ordentligt, och det kan ta tid. Vissa barn lär sig att slåss för sin rätt. Andra lär sig dra sig undan. Detta är vad som kallas social träning, bland pedagoger, tydligen.
Jag vill slå ett slag för lite mer framförhållning, lite faktisk pedagogik. Utbildning i lekandets och umgängets konst. Det blir mer tid att ägna sig åt uppbygglig pedagogisk aktivitet, om man börjar med den uppbyggliga aktiviteten istället för den fria ”gör vad du vill” leken, där man får agera polis snarare än inspiratör eller den pedagog man antagligen själv önskar vara.
Istället för att släppa barnen fritt och se vad de ska hitta på härnäst, kan man faktiskt hjälpa dem igång. Det bidrar till både trygghet (att veta vad som är rätt att göra just här och just nu) och känsla av social gemenskap. Vad det kräver är inte så mycket planering faktiskt, men något högre ambitioner.
Man kan börja med att ge barnen uppgifter, något att leka med. Man kan förenkla för personalen genom att ha en begränsad mängd aktiviteter varje pass. Kanske man har ett pussel- och ritbord, en klosshörna och ett ställe där man leker hushåll t ex. Visst kan man fråga barnen vad de vill göra, visa dem runt, ge exempel på vad som finns att göra på de olika ställena. När barnet bestämt sig, kan man visa dem in i leken, och berätta reglerna för varje ställe. Vid klossbordet t ex: ”Du har dessa klossarna, Pelle har dessa. Ni kan bygga vad ni vill med era egna klossar. Vill ni bygga tillsammans, så har ni de här klossarna på golvet, med dem får alla bygga.”
För exempel på lekar och aktiviteter för barn i förskoleåldern (ja, F-klass och lågstadiet också, med lite ökad svårighetsgrad för vissa saker), se HÄR!
Dela detta:
Lekar för förskolebarn
loving family ♦ 4 december, 2012 ♦ 1 kommentar
Kanalisera energin
Barn har spring i benen och blir lätt stökiga om de inte får röra sig stort och vilt emellanåt. De behöver få fysiskt utlopp för energin de bygger upp medan de pillar med finmotoriken, eller funderar på saker. Barn behöver använda sina kroppar också för att öka sin koncentrationsförmåga.
Inomhus
Inomhus kan man ordna enkla små gympapass. Träna koordination och balans med Följa John varianter, eller stå framför gruppen och visa hur det går till. Övningar kan t ex vara gå på tå, gå baklänges, hoppa i sidled, hoppa grodhopp, stå på alla fyra och lyfta en arm eller ett ben i taget. Man kan göra det som en saga: ”plocka äpplen i träden” eller ”på marken”, med än den ena, än den andra armen.
Man kan ordna minidisco. Börja kanske med rytmlekar. Klappa kanske händerna eller på knäna i takt med varandra. Berätta hur man kan räkna takten ”En och Två, Tre och Fyr” eller markera vokalerna i allas namn med en klapp. På med kul barnmusik och låt dem dansa loss! Visa gärna några moves de kan öva på.
På en ”cirkusskola” kanske man övar balansen på ett rep på marken, tränar på att slå kullerbyttor eller på att jonglera – med en boll i taget.
Med mjuka bollar (badbollar eller skumgummi / tygbollar t ex) kan man leka många bollekar inomhus (se nedan).
Med en stor hög kuddar kan man stå på led, ta sats och slänga sig i högen. En och en för säkerhets skull. Lycka är att få bada i ett hav av kuddar! Mycket sprattel blir det. Man kan hoppa studsmattehopp i dem också – det är tungt och bra om de behöver bli av med mycket energi. Kuddar kan vara en risklek om man har små och stora barn i samma hög eller begränsad övervakning – någon kan hamna under en hög kuddar och barn. Det kan vara livsfarligt. Håll er till en, max 2 i taget.
Utelek
Utelek borde vara tillgängligt för alla barn, helst både för- och eftermiddag. Utomhus minskar både buller och smittryck, barnen får en gnutta solljus och frisk luft. Plus att de får mer rörelseutrymme. Jag vet, det är meckigt med regnkläder och overaller, men det är mycket som är meckigt. Småttingarna kan ju ofta vila en stund i vagn samtidigt och kanske kan ha filtar i stället för full stridsmundering.
Uteleken måste också också styras upp, så man får kontroll över aktiviteterna och god överblick. Vid utelek kan man inte bara släppa barnen lösa, blanda grupper hur som helst och själv dricka kaffe. Många vuxna gör faktiskt just så, för att de själva inte orkar med röran och stimmet som uppstår. Men hur rimligt är det då att barnen ska befinna sig mitt i röran? Knuffas hit och dit, riskera bli påkörd av en cykel här eller träffas av fallande sandbomb där…
Det behövs MER framförhållning, regler och planerad aktivitet vid utelek än inne, om den ska ske säkert och tryggt för alla. Gårdar kan delas av, så varje grupp får sin avdelning (man kan ju skifta avdelning olika dagar). Man kan samla barnen kring olika aktiviteter som skiljer olika grupper åt, man kan gå på utflykter till lämpliga lekplatser eller parkområden, t ex säkerställt genom att alla håller i ett långt rep, eller i ett snöre fäst i en barnvagn eller så, så ingen lämnas bakom.
Utomhus kan man också ha ”aktivitetsstationer”, som inomhus. Sandlådan kan vara en, gungorna en annan och cyklarna en tredje, var och en med sin vuxen huvudansvarig. Iallafall i början, så man vet att reglerna är klara och alla igång med något de vill göra.
Så kan man ju leka tillsammans också:
Man kan leka ”Följa John”, där barnen går på led och härmar ledarens rörelser. Det kan smygas in gympaövningar, dansmoves, balansakter, baklängesgång osv. Man kan leka klassiska tafatt, ”under hökens vingar kom”, eller kurragömme.
Det finns trevliga varianter av tunnel- eller ambulanstafatt där barnen kan hjälpas åt att ”befria” någon som blivit ”förstenad” eller ”skadad”. Det känns bra både att hjälpa och bli hjälpt. Det övar samarbete och stärker gruppkänslan.
Ett effektivt sätt att få en lugnare barngrupp är just att kanalisera energin hos barnen, ge den en uppgift, en riktning. Dessa lekar och aktiviteter kan användas både på barnkalas, förskolor och annan barnverksamhet:
”Cirkelträning”
Man kan göra stationer för barnen där de kan öva sig på olika moment, utan tävling. Träningstillfällen utan värdering är viktiga för att kunna utvecklas – och det ska framgå för alla deltagare. Här gäller det att prova sig fram, misslyckas kan vara lika bra träning som att lyckas och meningen är att ha kul (för då kan ett intresse för vidare träning uppstå).
Barnen kan t ex stå i kö, få 3 försök på sig, sedan ställa sig i kön igen. Vid prick-lekar är det bra att prova några gånger i rad för att ställa in siktet. Vid spring- och-hopp kan ett försök åt gången räcka. Man kan t ex låta barnen vara några minuter på varje station, sedan be dem byta när man ger en ljudsignal. Man kan gå hela banan och prova alla stationer 2 gånger hellre än att stanna för länge på varje plats.
Det bör finnas en ledare på varje station (vid ont om personal, välj hellre färre stationer, än att någon lämnas tillfälligt utan tillsyn). Ledaren instruerar, upprättar turordning och ser till att trivsel- och säkerhetsregler följs.
Bäst är att hålla kötiden kort. Det är bättre att barnen ägnar sig åt sig själva än tittar på och värderar andras försök. Det kan åstadkommas genom att man har så pass många stationer att det inte blir för många barn vid varje, ELLER med mer än en uppsättning redskap / mål / banor. Ett par korta köer ger mindre väntetid och oro än en lång.
Ytterligare en idé kan vara att ha barnen i åldersindelade grupper, så att man kan svårighetsanpassa varje station / bana eller övning till rätt nivå.
1) Kasta prick.
Barnen kan kasta mjuka bollar, rispåsar eller kuddar mot ett mål. Målet kan vara en papperskorg, hink eller något större som en stol eller fåtölj där en kudde lämpligt kan landa. Man kan t ex ta så många steg bak från målet som man är år, 1 åringar ett steg, 2 åringar två steg (deras egna små steg räcker). Markera startlinjerna med rep eller pinnar och ställ fram olika mål till de olika åldrarna.
2) Slalom.
Gå, spring eller hoppa slalom mellan t ex koner i sandlådan, eller vad som helst som markerar en punkt på marken: en sten, en pinne, en leksak… Ettåringarna kan gå, treåringar springa och fyra-femåringar hoppa på två ben, eller kanske försöka så gott de kan på ett ben?
3) Balansera.
En bräda eller ett rep på marken att försöka hålla fötterna på räcker gott åt de minsta. En bräda som vilar på låga stöd (t ex stora böcker, eller för all del en av bräderna som ligger på marken) åt de lite större. Ute kan man använda sandlådans kant, bänkar, stubbar, stockar och stenar, beroende på vad som finns. Större utmaning kan vara att gå baklänges, sätta sig på huk och ställa sig igen, eller hoppa på ett ben på balansbrädan.
4) Hopprep.
Man kan ha vanliga hopprep för den som vill öva sig att hoppa själv, och veva repet runt sig.
Långrep kan vara bra för att komma igång, göra något tillsammans och träna hopp- och svängteknik. Repet kan då släpas i marken, fram och tillbaka, som en långsam gunga. Barnen kan, en och en, försöka hoppa över det. Man byter när man trampar på, eller bromsar repet. (Bra att ha flera rep så kön blir kort).
Barnen kan träna att hoppa över repet när det svävar eller hänger på låg höjd, ca 5-10 cm (håll löst i änden ifall de snubblar på repet). De kan också försöka hålla undan för den slingrande ”ormen” när repet slingrar på marken.
– För de minsta barnen kan repet förstås ligga helt stilla, så de kan kliva över.
Har man tränat på detta ett tag kanske de äldre barnen vill hoppa med ett rep som snurrar hela varv också. Det går ju att utveckla hur långt som helst.
5) ”Taxistation”.
Låt barnen hjälpa varandra att ta sig fram och tillbaka över ett golv eller en bit mark. Man kan jobba 2 och 2, en är ”passagerare” och en är ”chaufför”.
Man kan använda trehjulingar med släp, en skrinda eller pulka att dra. Inomhus kan mattor utan glidskydd bli ”flygande mattor” som man drar ganska lätt över slätt golv.
På andra sidan (rummet eller den valda markbiten) byter man, så att taxichauffören blir passagerare och får resa tillbaka.
Lär barnen vara noggranna med att sätta sin ”passagerare” ordentligt tillrätta, att dra dem lugnt och fint så ingen ramlar och hjälpa passageraren upp igen om de ramlar. Lär passageraren att hålla i sig. Använd gärna hjälm om underlaget är hårt.
Man kan ha regeln att chauffören ”förlorar” om passageraren ramlar, så det inte blir för hetsigt, eller en snabbhetstävling.
6) ”Fiske”.
Fånga saker med redskap är kul, och bra träning för koordination öga – hand och motorik.
Leksaks-fiskeutrustning kan man pyssla ihop själv eller köpa. Det finns i olika varianter: stora plastkrokar på snören med ringformer att försöka fånga. Eller så används magneter i ”fiskarnas” mun och på metreven. Man kan ha en vanlig tvättklämma längst ut på snöret och klämma fast leksaker som de mindre barnen kan fiska. Man kan ha en hink knuten i ett snöre och försöka fånga lätta bollar i den ur t ex en sandlåda genom att dra hinken bakom bollarna. Någon kan kasta ut löv som barnen ska försöka fånga i håvar.
Kanske kan barnen turas om att fiska och vara den som kastar saker mot fiske korgen eller håven?
Bollekar.
Stora mjuka tyg bollar eller långsamflygande badbollar är ofta bäst för de minsta när de ska öva kast- och fångtekniker. Det blir mjuka kast och går inte fullt lika fort som mindre, hårdare bollar.
Med en vanlig plastfotboll kan de lite större öva sig på mer riktiga bollspel.
Att kasta boll mellan varandra kan ingå i många andra lekar. Varje gång man kastar bollen till någon säger man dennes namn, t ex. Eller så kanske, när alla ska berätta något litet om sig själva, man bara får tala när man håller i bollen, och så turas man om att räcka upp handen och skicka ordet – och bollen – vidare.
De minsta kan rulla bollen mellan sig – man kan använda sina ben som ram så bollen inte rullar för långt bort.
– Vid alla kasta- fånga- passa övningar, kan det vara bra att påpeka att det gäller att kasta snälla, bra kast, så att bollen går att fånga. Det är inte bara fångaren som felar, när man missar eller tappar bollen.
”Volleyball”:
Försök hjälpas åt att hålla en badboll, eller ballong – blås inte upp för hårt, så smäller den inte så lätt! – i luften. Kasta upp den och fånga, eller puffa till den, den får inte nudda mark. Fast det gör den ju och då kastar man upp den igen.
Risk för krockar med entusiastiska barn! Man kan ev hindra det genom att låta var och en ”vakta golvet” på en egen liten plätt – en ritad ruta eller cirkel, eller kanske bara en rockring på golvet.
Funkar bäst för en liten grupp i taget, helst i åldern 3 +.
Fotbollsträning: Olika varianter:
Stå i kö och turas om att sparka ”straffar” mot ett mål (behövs ingen målvakt här).
Man kan stå i ring och försöka passa varandra med mjuka riktade sparkar, säg ett namn och försök passa till den.
Dribbla slalom (mellan koner om det finns).
Sparka bollen mot en tålig, fönsterlös vägg och försök fånga den med fötterna när den kommer tillbaka.
Basket (med vanlig plastboll som barnen kan hantera):
”Dribbla” – nåja, studsa bollen med handen mot marken (jättesvårt för 4-5 åringar, men värt att prova om de vill).
Kasta mot en korg och försök ”göra mål” (räcker gott med en papperskorg på marken för de mindre, kanske en ring på någon meters höjd för de lite större).
Kasta till varandra, tränar både kast- och fångteknik.
Kasta en boll mot en vägg, låt den göra ett studs i marken och försök fånga den. Barnen kan stå i kö och turas om att kasta, försöka fånga den och sedan lämna vidare till näste man. Då blir det helt individuellt och ingen behöver ta emot onödigt hårda bollar. Räkna heller inga fel och missar, bara uppmuntra dem att träna och leka, för att det är kul.
Man kan också träna på att med ett tennisrack skjuta en (halvmjuk, typ skumgummi) boll mot en vägg och ta emot den efter en studs och slå tillbaka den. Eller bandyklubba och boll (utan studs).
Att köra en liten 3-kamp kan vara kul: Man kan få t ex 5 försök att pricka mål med bandyboll, fotboll och kasta boll mot en korg. Avståndet till målet kan öka med barnens ålder.
Man behöver inte alls räkna poäng. Vill man kan man räkna t ex 1 poäng för varje träff. Dock liten tävlingsvarning: det ska vara tillåtet att öva utan att bedömas. Tävlingsmoment kan både locka och avskräcka. Man kan t ex välja att låta alla öva först, och de som vill kan tävla lite sedan – även där med vikt på att det bara är på skoj, och viktigare att ha kul än att vinna…
Dela detta:
”Man kan inte se allt”
loving family ♦ 16 oktober, 2012 ♦ Lämna en kommentar
Nu igen. Detta favorituttryck bland pedagoger.
Sonen kommer hem med ett färskt sår med plåster på. Rapporterar att ”de busiga killarna” slagits på rasten, med pinnar, på killarna i klassen under. Någon slags lek, kan man hoppas och kanske anta, men ingen tillåten lek. Han hade hotats med stryk om han sa till en lärare. Han kände sig lite rädd, men sa till ändå. Läraren hade då sagt till de busiga killarna, sedan gått därifrån och då hade de mycket riktigt slagit min son.
Ja, vi är upprörda. Vi har kontaktat skolan, de ser allvarligt på det hela och ska reda ut saken imorgon. Jaha. Hur de reder ut vet ju inte jag, men det känns inte längre vidare trevligt att lämna sin son i skolans förvar.
Det hela sker förstås på Dold Plats, ett Hemligt ställe dit man går för att göra Förbjudna ting. Det berättade sonen för mig, och jag för läraren. Som fnissade lite: ”Jo såklart, de vet alltid var de ska gömma sig”. Jag tyckte att de kanske skulle se till dessa dolda ställen lite mer – men se då blev det ett bestämt nej. Det är helt omöjligt fick jag veta, ”man kan inte se allt” och så den fantastiska slutklämmen: ”Barnen behöver sådana ställen också, där de kan vara hemliga.”
Jahadå, för det är kanske en ny mänsklig rättighet, att få smyga undan, verka i det fördolda, mobba, utestänga, kanske ännu värre ting längre fram. En rättighet överställd rätten till trygghet i skolan, där man är förpliktigad att vistas.
Jo, det hör kanske till saken att det verkar en våldtäktsman i området, så de har förhöjd personaltäthet ute på rasterna. Men barnen kan smyga iväg, det låter föga förtroendeingivande.
Jag kan bara anta att det handlar om personalbrist egentligen. Dåligt planerad skolgård som skapar Hemliga Hörnor. Den dagliga planerade långrasten på över en timme, med hundratalet barn lekande och ingen planlagd aktivitet förstås. Vad gör man när man har tid över och saknar social kompetens? Ställer till med bråk, antagligen.
Det är ju emellanåt hela 3 personal som går runt bland ett antal byggnader, där det onekligen finns en hel del ytor som inte syns om man inte aktivt går dit för att titta. Nej, man kanske inte kan se precis allt. Men man kan försöka, lite mer.
Det handlar till viss del om min övertygelse att barnen behöver mer social träning med hjälp av vuxna. Pedagogisk Lekträning, att visa på kul aktiviteter och lekar att välja bland. Kanske en domare / coach vid fotbollsplanen som kunde se till att de som inte varit med från början får en chans att hitta in i spelet. Inte bara en rastvakt som ingriper först när någon gör fel.
Visst är det meningen att barn ska klara sig succesivt bättre själva, med hjälp av den sociala träning de fått på förskola redan. Men det förutsätter en förskola som verkligen ger barnen förutsättningar för social kompetens. Hög personaltäthet, små grupper, pedagogik värd namnet. Inte bara Fri Lek, för de minsta reder ut det ännu sämre än de större. Och de lär sig inte bara bra saker av varandra. Vilket märks när de börjar skolan och i stort sett lämnas åt sitt öde på rasterna.
Sonen vill få stanna hemma imorgon. Men skolplikten kallar. Modershjärta vs stelbent skolplikt i underbudgeterad verksamhet. Jag har allvarligt funderat på hemskolning redan tidigare, men det är ju förbjudet numer. Märkligt egentligen. Vi har ett större bibliotek hemma än på skolan. Vi går på fler utflykter, fler museer, gör mer pyssel och avverkar långt fler pedagogiska mål på hemmaplan (eller okey, en bra bit från hemmet rätt ofta) än skolan lyckas med. Inte heller håller vi oss särskilt socialt isolerade, boende i ett typiskt radhusområde fullt av barn. Problemet är att sonen inte har ork eller lust att umgås med några kompisar när han varit i skolan.
Nej, man kan inte se allt. Men jag ser brister. Jag önskar att förskolan och skolan överlag höjde sin ambitionsnivå ett par steg.
Fler önskar det. Barnverket t ex driver frågan om barnens arbetsmiljö, i förskolan och skolan.
Dela detta:
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
loving family ♦ 20 april, 2012 ♦ Lämna en kommentar
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Ett steg i taget 
