Ett steg i taget

Föräldrarollen, ansvaret och barnpolitiken

loving family ♦ 29 april, 2013 ♦ Lämna en kommentar

Vi barn av 70- och 80-talet har vuxit upp och blivit föräldrar. Vi är en föräldrageneration som spenderat större delen av vår barndoms vakna tid på institution (förskolan är en sådan). Därmed känner vi inte alltid till något annat sätt att fostra barn än att sätta dem i händerna på pedagoger. Många av oss är ganska vilsna i våra föräldraroller. Vi har fostrats av pedagoger och kamrater, TV serier och datorspel. Vi är tämligen hjälplösa när det kommer till praktiska göromål och det där med att ta ansvar känns skrämmande för många av oss.

Många flyr fostransansvaret. Vill vara kompisar med sina barn. Eller ägna sig åt att förverkliga sig själva med spännande karriärer eller fritidsintressen. Jag känner föräldrar som springer marathon, andra som jobbar 60 timmar i veckan, åter andra som restaurerar gamla hus med liv och lust – och de som spenderar sitt liv i stallet, hos sina älskade hästar. Ja, för djuren måste ju få sitt. Barnen får vara på dagis så länge. Helst på sommarlovet också, under föräldrarnas semester, så att de vuxna får egentid. Mer tid åt träning, renovering, eller kanske tom vila.

Men barnen då? När ska de få vila? När ska de hinna skaffa sig intressen, prova nya saker, bli hjälpta, uppmuntrade och älskade?

Barndomen kommer inte i repris. Den tid barnen är små är förhållandevis kort. Det är då vi har vår möjlighet att knyta an, visa all vår kärlek och omsorg och skapa en bärbar relation. Det är då vi måste bry oss som allra mest (sedan kan vi ändå inte sluta). Det är där vi lägger grunden för allt som komma skall.

Frågan vi måste ställa oss är – vem fostrar våra barn, om inte vi gör det?

Jag tycker att det är sorgligt att barnen ofta blir en kvinnofråga, för självklart behövs papporna i barnens liv. Ju bättre, mer ansvarstagande och engagerade pappor desto bättre för alla. Strävan efter jämställdhet borde inte krocka med strävan efter att tillgodose barnens behov av sina föräldrar. Tyvärr gör den idag. Om jämställdhet främst betyder ”lika karriärmöjligheter” innebär det i praktiken att båda föräldrarna försöker jobba heltid och göra karriär. Då blir det någon utomstående pedagog på förskolan som tar huvudansvaret för barnen.

Pedagoger, assistenter och barnskötarna, de arbetar. De får betalt. Det räknas. Att jobba med andras barn, inte med sina egna. Och det är här som något går fel.
Väldigt mycket omsorgsarbete görs obetalt i hemmen, ofta av kvinnor.
Väldigt många kvinnor blir sjukskrivna pga stressrelaterade bekymmer.
I takt med att alltfler män tar allt större ansvar för barnen i hemmet, blir även dess sjukskrivna pga stress, i allt ökande grad.
Det är dags att inse fakta: att vara förälder kräver mer tid och energi än vad som blir över på slutet av en hård arbetsdag.

Dagens politik som stödjer ”Arbetslinjen” ger inte föräldrarollen en särskild status. Den räknar inte den tid och energi många lägger ner på vård av sjuka barn (eller andra anhöriga för den delen), trots att det i vissa fall kan uppgå i en heltidstjänst, eller mer.
Vi behöver värdera vård och omsorg (traditionellt kvinnogöra) högre, i ett samhällsperspektiv. Eftersom vi alla, förr och senare, behöver god sådan. Ett sätt kunde vara att få betalt för den vård man faktiskt utför (t ex en barnomsorgspeng som motsvarar vad en förskoleplats kostar). Det skulle ge en pensionsgrundande inkomst och samtidigt mindre kostnad för t ex VAB.
Politiken ger heller inte barnen någon prioritet. Ska alla föräldrar (försöka) jobba heltid, med andras barn eller affärer, måste det finnas plats på förskolan åt deras barn. Det är det viktiga. Förvaringsplats. Några arbetstidsbegränsningar eller arbetsmiljöskydd saknas för barnen (det finns dock för personalen, som väl är – ändå blir många sjukskrivna pga stress och utbrändhet pga sin höga arbetsbelastning, eller utvecklar tinnitus pga buller).

Dagens förskolor, med stora barngrupper och lite personal på plats i barngruppen – är inte en optimal uppväxtmiljö.
Sällan erbjuds barnen en trygg vuxenkontakt som är med dem under hela dagen. Kontinuitet är grundläggande för en trygg anknytning, särskilt hos de minsta barnen (under 3 år). Ett barn som går 10 timmar i barnomsorg kan i värsta fall byta personal- och barngruppssammansättning 3 gånger under dagen.
Sällan erbjuds möjlighet att dra sig undan, vila, smälta intryck. Den ständiga gruppvistelsen innebär en stressig arbetsmiljö för både barn och personal. För vissa barn upp till 10 timmar om dagen. Stressade, överstimulerade barn utvecklar lätt koncentrationssvårigheter. I förlängningen kostar det samhället bra mycket mer, med individuella assistenter, än en eller ett par extra pedagoger per förskoleavdelning skulle gjort.

Barnens bästa innebär god anknytning. God vård och omsorg. Kontinuitet i nämnda vård och omsorg. Bästa sättet att sörja för det är rimligtvis med föräldrarna (eller fosterföräldrar eller annan tillförordnad vårdnadshavare) som första vårdare tills barnet fyller 3-4 år, egentligen. (länk till en bra sammanfattning av Gordon Neufelds bok: Hold onto your children, om anknytning) Ingen har sagt att det måste vara enbart mammans roll.

För barnen är den nära kontakten i omsorgen ovärderlig. Den trygga famnen. Samtalet. Omtanken. Föräldrarna blir tolkar åt barnet, förklarar saker som händer runt dem, åt dem. De står bakom barnet och hjälper det förklara sig, när det behövs. Det är inte curling. Det är att vara förälder åt ett litet barn. Det är att skapa förståelse för det sociala samspelet.
Tids nog VILL det trygga barnet göra saker själv, och föräldrarna kan uppmuntra, visa vägen och släppa taget, lite åt gången, ett steg i taget. Har vi varit med och visat vägen så vet vi att barnet är väl förberett att ta sina självständiga steg.

Innerst inne vet vi det, både föräldrar och förskolans personal, vilken viktig roll vi har. Kanske t o m politikerna förstår det. Ändå framläggs ofta argumentet att förskolan är så BRA för barnen. I den bästa av världar stämmer det kanske. Men bättre än normalt engagerade föräldrar? Till de minsta? Knappast. (* se PS nedan om barn som far illa)

I familjer med flera barn känner ofta föräldrarna att det kan vara svårt att hinna med alla barn. Alla pockar på uppmärksamhet, gärna samtidigt. Livet är ständig jonglering, man hinner inte så mycket som man skulle vilja. Hur många barn talar vi då om? 3? 4? Det är fortfarande större personaltäthet än en förskola kan erbjuda.

Många föräldrar oroar sig nu för barnens väl i förskolorna, i de stora grupperna. Vissa oroar sig sjuka. Ibland sedan barnen visat sig insjukna i den ena möjliga diagnosen efter den andra. Ohälsotalen stiger.

Många vill gå ner i arbetstid. Vissa vabbar kanske lite extra för att skona barnen från stressen på förskolan. Särskilt kanske när barnen gråter, vantrivs eller kommer hem med klös- och bitmärken.

– Hur ska vi som föräldrar känna oss trygga i att arbeta, om våra barn riskerar fara illa?
– Hur ska våra barn kunna lita på oss, när vi (ibland mot vår egen vilja) placerar dem i en miljö som de inte mår bra i? 

För ett framtidsland, där barn kan växa upp till friska, trygga individer, behöver vi tänka på barnen NU, ur ett livstidsperspektiv. Vad som kostar nu, har vi igen senare – i förbättrad hälsa, inlärningsförmåga, kanske också social och empatisk förmåga. Det kan leda till effektivare användning av våra mänskliga resurser, ett bättre samhälle, en bättre framtid. (Om bristen på barnperspektiv i samhällsekonomin, läs här!)
Barn behöver tid med vuxna, om det ska bli något av med någon fostran. Kamratfostran är inget önskvärt, ty där gäller ofta den starkes lag över demokratiska principer. Inga fina värdegrunder i läroplanen når ner till sandlådan om inga vuxna finns där att förklara dem för den upprörda 3 åringen.

Det behövs mer resurser till både förskolor och skolor, för att skapa en bra arbetsmiljö åt alla berörda. Mindre grupper ger mindre stress hos barn och pedagoger. Först då kan man möjliggöra utbildning, inlärning. De problem vi ser med försämrad kunskap hos dagens skolelever kan ha mycket större samband med förskolan, än med skolan. Ja, egentligen kan det ha mer att göra med deras uppväxt på institution, än vad som kommer fram i debatten. Den kamratfostran barn utsätter varandra för premierar sällan mjuka värden som kunskap, ödmjukhet eller empati – trots att dessa är de allra viktigaste för oss som samhällsmedborgare och medmänniskor.

Personligen anser jag att de föräldrar som har möjlighet, gör rätt i att gå ner i arbetstid för att ta hand om sina barn. För att knyta an, bygga vidare på sin relation. För att barnen ska få lugn och ro, tid att smälta intryck, kanske hjälpa dem bearbeta saker som hänt under dagen.  Tid för kärleksfullt småprat eller stillsamma vardagssysslor med förskolebarnet, senare kanske hjälp att läsa läxor eller åka till fritidsaktiviteter ibland.

Barn behöver tid och omsorg, för att utveckla sin empati, sociala och kommunikativa förmåga. De behöver oss föräldrar! 

Det har vi inte råd med! Skriker många nu i panik. Lugn, det finns alternativa livsstilar som ger mer tid och kostar mindre pengar. Det gäller bara att tänka utanför boxen. Olika sätt att få ihop ekonomin om man försöker prioritera mer tid med barnen, genom sk Downshifting, tipsar Hemmaföräldrars nätverk om.

* PS: Ibland framläggs argument om barn som far illa i hemmet. Dessa har mycket att vinna på en god förskola. Absolut. Ett komplement till en bristande hemmiljö. Men så länge de lik förbaskat ska hem och fara illa senare räcker det inte, ändå. Dessa barn behöver mer stöd. Dels i förskolan, men framförallt utanför den!

Det behövs snabba insatser och utökade resurser för att hjälpa utsatta barn. Samhället måste tidigt sätta stopp för allvarliga missförhållanden. Så många barn får annars aldrig en rättvis chans ens till den mest grundläggande trygghet.
För att klara det behöver socialtjänsten både resurser och kompetens för att snabbt utreda barns (och föräldrars) eventuella behov av stöd eller vård. Det behövs också fler sorters stödinsatser, fler vårdplatser inom psykiatri, missbruks- och sjukvård, fler omsorgsformer överlag.
Även många föräldrar behöver mer stöd för att kunna göra ett bättre jobb.

En form av missförhållande som är det också när barn inte beviljas det stöd de behöver i form av t ex assistens. Ett barn som behöver stöd i förskolan eller skolan, men inte får det, mår inte bra. Det kan dels fara illa själv, dels försämra arbetsmiljön för såväl lärare som kamrater.
Ett barn som mobbas i skolan och mår dåligt där, tvingas ändå gå dit. Dag ut och dag in. Samhället och skolplikten kräver det. På det viset bidrar samhället själv till allvarliga missförhållanden, för många barn. I andra länder finns möjlighet till t ex distansundervisning, eller hemundervisning (för det är klart att alla barn har rätt till utbildning). Så icke i Sverige, längre. Det anses främja barnens sociala kompetens så, att då t ex bli mobbad hela sin skoltid.

Det vi inte får glömma i diskussionen om de allra mest utsatta barnen är dock: de flesta föräldrar duger gott som föräldrar åt sina barn!
De flesta barn har i alla tider klarat sig utmärkt väl utan förskolan som institution.
Ingen har heller sagt att det måste bli anarki om föräldrar återfår (återtar?) ansvaret för sina små: man kan tänka sig ett större samhällsansvar, en starkare roll för BVC t ex, obligatoriska föräldrautbildningar eller andra tänkbara kontrollsituationer för att fånga upp sociala, psykologiska eller medicinska brister, eller särskilda behov hos barnen.