Ett steg i taget

Att vägleda barn

Social träning för barn

Barn behöver social träning.
Det är väldigt logiskt egentligen. Visst föds barn med en uppmärksamhet och förmåga att härma. Med ett bra samspel i relationen med vårdhavaren (Anknytning) utvecklas förmågan att tolka signaler, förstå känslouttryck och språk, uttrycka sina behov. Allt som kan bygga grunden för empatisk förståelse och social förmåga. Samtidigt tar det lång tid att utveckla. Vi börjar vår resa inom oss själva, egocentrerade och fokuserade på Jag, Mig, Mitt. Därifrån kan vi lära oss förstå att andra människor också känner si eller så. Ändå ser vi naturligt till oss själva främst, och utgår ifrån vår egen tolkning av saker och ting långt upp i tonåren – och i många fall hela livet.

Vad är social förmåga?
Social förmåga handlar om vårt sätt att umgås med andra. Vår förmåga att knyta kontakter, bygga vänskap och samarbeta. Man har sett att god social kompetens hjälper barn att må bättre i skolan och det framtida arbetslivet.

Några återkommande huvudteman som ringar in social kompetens (i artiklarna jag läst) har varit förmågan att:

1) Kommunicera: Att använda vårt språk för att uttrycka våra känslor och önskemål. Att lyssna på vad andra säger. Ögonkontakt är en del av detta, det skapar kontakt och visar att vi är med.
2) Samarbeta: Delta, följa regler, utöva självkontroll. Hjälpas åt, dela med sig, vänta på sin tur.
3) Visa grundläggande artighet: Att säga Hej, Hejdå, Tack, Varsågod, Ursäkta sig (när man stör). Att le och skapa vänlig kontakt.
4) Grundläggande empati: Omtanke, vänlighet och respekt. Visa intresse för andra, bry sig om hur andra mår. Notera andras reaktioner på vad man sjäv gör och säger. Ge beröm och uppmuntran.
5) Förhandla: Kunna uttrycka sin åsikt, diskutera, kompromissa, komma överens.

Det allra bästa sättet att nå resultat är att vara en god förebild. Att genom sitt eget beteende vägleda barnet. Visa barnet omtanke och respekt så lär det sig att visa detsamma. Vi låter barnet uttrycka sina känslor och åsikter, och uttrycker själva våra (inom rimlighetens, respektens och självkontrollens gränser), så lär de sig förstå, acceptera men också uttrycka känslorna.

Alla barn behöver träna på socialt samspel. Lek tillsammans med en nära vuxen är ett av de viktigaste redskapen för att fånga upp, förklara och utveckla en specifik förmåga i taget. Det krävs träning, påminnelser och en del experimenterande kring detta.
Barnen behöver coaching genom processen. Positiv förstärkning. Regler som hjälper dem veta vad som är rätt och riktigt, i olika situationer, gör det enklare för alla.

I föräldrarnas frånvaro litar vi till förskolepersonalen att stå för allt detta: visa barnen vänlighet, omtanke, respekt. Lyssna på dem, förklara saker för dem, visa dem tillrätta. Sätta upp rimliga regler och se till att de följs.

Här finns en sida på engelska med en del generella tips för just detta: lära barnen sociala förmågor och främja den emotionella utvecklingen hos barnen.
Här finns en rådgivares tips, mer utförliga tips och beskrivning av tekniker för social fostran.
För barn med särskilda behov,t ex inom autismspektrat, är detta extra viktigt: Teaching social skills. För barn med vissa diagnoser kan det handla mindre om att utveckla förståelse eller empati, som att strukturera tillvaron med tydliga regler och steg-för-steg träning i hur man gör olika saker.

Social kompetens handlar mycket om att ge barnen förutsättningar för att själva bli positivt bemötta. Beter man sig vänligt och respektfullt så bemöts man ofta med samma vänlighet. Det ger en positiv självbild. Man kan få mycket stöd från och glädje av goda kamratrelationer. Samtidigt är inte alla kamratrelationer goda eller positivt utvecklande. I många fall kan kamraternas negativa reaktioner och påverkan ge dålig självkänsla och hämma utvecklingen.

Det är därför det behövs så många vuxna i förskolan och skolan, för att stötta och bidra till en positiv utveckling hos barnen, i gruppen. Det handlar alltid om att skapa en bärande individuell relation och ett tydligt ledarskap först, för att kunna påverka gruppen och gruppdynamiken positivt.

Lära att leka


Leken tränar barnens sociala kompetens, sägs det. Det kan vara alldeles sant, men det beror kanske på vad vi menar med social kompetens. Leken kan faktiskt urarta och ha destruktiv effekt. Det beror på vad barnen leker och hur de leker. Vilka regler som appliceras och vem som bestämmer dem.

Demokratiska värderingar – som förskolans och skolans värdegrund bygger på – är något vi lär oss, eller inte. Som vuxna kan och bör vi visa barnen vägen, hjälpa dem tillrätta. Först när vi visat hur vi vill ha det, är det dags att stötta och uppmuntra alla positiva tilltag, och bromsa de destruktiva. Livet kan bli lite mer begripligt för de små liven då.

Jag pratar här om organiserad lek: lek med en uppgift, med regler. Lek som en vuxen både kan initiera, leda och delta i, ta ansvar för helt enkelt. Det behövs vuxna som agerar domare och medlare, som visar och förklarar hur det ska gå till, innan barnen fått en uppfattning om vad som är okey. Sådan lek kan inspirera barnen till egna lekar senare, men framförallt ger det dem en idé om HUR DET SKA GÅ TILL – först!

Detta är något jag ofta saknar inom barnomsorgen jag varit i kontakt med. Man använder sig hellre av konceptet ”fri lek”. Blott alltför ofta en ursäkt för vuxna att dricka kaffe medan barnen mobbar varandra. Jodå, man går dit när man hör någon skrika. Barnen blir tillsagda att inte skrika då, men varför de skrek från början, t ex för att någon retades, knuffades eller förstörde för dem, blir sällan utrett. Iallafall inte förrän de lärt sig uttrycka sig ordentligt, och det kan ta tid. Vissa barn lär sig att slåss för sin rätt. Andra lär sig dra sig undan. Detta är vad som kallas social träning, bland pedagoger, tydligen.

Jag vill slå ett slag för lite mer framförhållning, lite faktisk pedagogik. Utbildning i lekandets och umgängets konst. Det blir mer tid att ägna sig åt uppbygglig pedagogisk aktivitet, om man börjar med den uppbyggliga aktiviteten istället för den fria ”gör vad du vill” leken, där man får agera polis snarare än inspiratör eller den pedagog man antagligen själv önskar vara.

Istället för att släppa barnen fritt och se vad de ska hitta på härnäst, kan man faktiskt hjälpa dem igång. Det bidrar till både trygghet (att veta vad som är rätt att göra just här och just nu) och känsla av social gemenskap. Vad det kräver är inte så mycket planering faktiskt, men något högre ambitioner.

Man kan börja med att ge barnen uppgifter, något att leka med. Man kan förenkla för personalen genom att ha en begränsad mängd aktiviteter varje pass. Kanske man har ett pussel- och ritbord, en klosshörna och ett ställe där man leker hushåll t ex. Visst kan man fråga barnen vad de vill göra, visa dem runt, ge exempel på vad som finns att göra på de olika ställena. När barnet bestämt sig, kan man visa dem in i leken, och berätta reglerna för varje ställe. Vid klossbordet t ex: ”Du har dessa klossarna, Pelle har dessa. Ni kan bygga vad ni vill med era egna klossar. Vill ni bygga tillsammans, så har ni de här klossarna på golvet, med dem får alla bygga.

För exempel på lekar och aktiviteter för barn i förskoleåldern (ja, F-klass och lågstadiet också, med lite ökad svårighetsgrad för vissa saker), se HÄR!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: